Sömnsnack..igen.

(bilden är nån månad gammal)

Ja, sömnen då!
Isac har vägrat spjälsängen några månader och alltid sovit tupplurar i vagnen eller i mitt knä på soffan.
Nätterna har han spenderat tätt intill mig, vilket resulterat i att jag sover fastklamrad vid kanten på sängen och vaknar med nack- och ryggvärk.

Hursomhelst så är jag sjukt less på detta nu!
Efter i princip 10 månader med sömnbrist MÅSTE man väl kunna få nån rätsida på allt...?

Igår började jag lägga honom med en egen ihopsatt metod.
Gav honom flaska och sjöng som vanligt.
När han va så trött att han nästan somnat la jag honom i spjälsängen.
Självklart blev han pigg som sjutton!
Upp och stå, skratta, toka sig och hoppa runt.
Då satt jag bara bredvid och tittade på honom..
När han inte fick nån reaktion och kände hur trött han va kom protesterna. Grin, "mamma, mamma" med uppsträckta händer. Men icke.
La honom och satt kvar.
Han satte sig upp, jag la honom osv..
Tillslut va han så trött att han la sig själv.
Gav honom det lilla han hade kvar i flaskan, smekte honom över ryggen och vips.. Han sov!
1timme allt som allt tog det.

Nattens sömn va lika dålig som vanligt, gnäll och grin varann timme typ. Men han fick inte komma till min säng.
Höll honom i handen, gav flaskan och liknande och han somnade om fort.

Såg ett program förr där en expert på barnsömn sa att man inte ska ta upp dom när dom vaknar och är ledsna i sömnen, utan lugna med smek och beröring om det behövs.
Barnen gråter som en fråga "hjälp mamma, är det farligt i mörkret, finns det monster?"
Tar man upp dom så bekräftar man rädslan "ja det är farligt, jag ska rädda dig!"
Är man istället lugn och sansad behöver inte barnet känna oro. Tyckte det lät rätt vettigt.

La honom med samma metod nu vid tuppluren i hopp om att snabbt vänja sig vid sin säng igen.
Nu tog det bara 20 min och med ännu mindre protest :)

Hoppas bara uppvaknandet på natten kan avta framöver också...